Högsta förvaltningsdomstolen ändrar Skatterättsnämndens beslut avseende vilka kostnader som ska anses utgöra ränta.

Frågan i förhandsbeskedet var om commitment fee och rådgivningskostnaderna utgjorde ”andra utgifter för kredit” enligt de svenska ränteavdragsreglerna. Inkomstskattelagen definierar ränteutgifter som ränta men även ”andra utgifter för kredit” samt ”utgifter som är jämförbara med ränta” anses utgöra ränta. I förarbetena anges att ”andra utgifter för kredit” typiskt sett är kostnader för att anskaffa lånat kapital, t.ex. uppläggningsavgifter, garantiavgifter och fasta årliga avgifter på kreditbelopp för checkkredit, medan rena serviceavgifter faller utanför definitionen. Om en utgift faller inom definitionen för vad som anses utgöra ränta ska den utgiften inkluderas vid beräkningen av bolagets räntenetto.

Kort bakgrund

Ett svenskt aktiebolag planerade att förvärva ett utländskt målbolag och göra betydande efterföljande investeringar. Finansieringen skulle ske antingen via traditionellt lån eller via en kreditfacilitet från en bank. Kreditfaciliteten innebar att banken höll ett kreditutrymme tillgängligt under fem år (med möjlighet till förlängning). Bolaget kunde utnyttja hela, delar av eller inget av utrymmet. Bolaget skulle dels betala ränta på faktiskt utnyttjat belopp, dels en commitment fee beräknad på outnyttjat kreditutrymme.

Bolaget skulle även anlita extern juridisk rådgivning avseende förvärv och finansiering för bland annat granskning av låneavtal, framtagande av bolagsrättsliga dokument samt rådgivning kring hantering av vissa krav på säkerheter vid omstruktureringar.

Ansökan om förhandsbesked

Bolaget ansökte om förhandsbesked hos Skatterättsnämnden för att få klarhet i om någon del commitment fee anses utgöra en sådan utgift för kredit som omfattas av definitionen av ränteutgifter. Vidare önskade bolaget få svar på frågan om kostnader för rådgivning av en extern part anses utgöra utgifter för kredit när kostnaderna avser bl.a granskning av låneavtal, hjälp med förhandling av lånevillkor, upprättande av vissa dokument i samband med finansiering eller rådgivning med anledning av långivares villkor om ställande av säkerhet.

Skatterättsnämnden ansåg att varken commitment fee eller rådgivningskostnaderna var ”andra utgifter för kredit”. Skatteverket överklagade Skatterättsnämnders beslut till Högsta förvaltningsdomstolen.

Högsta förvaltningsdomstolens bedömning

Enligt Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) bör kreditfaciliteten ses som en helhet för vilken bolaget betalar ersättning på två sätt, dels i form av ränta på utnyttjat kreditutrymme, dels i form av en avgift på outnyttjat kreditutrymme.

Avtalet möjliggör för bolaget att utforma sin lånebild utifrån ett växlande finansieringsbehov och avgiften utgör en ersättning till banken för att den ska hålla ett visst kreditbelopp tillgängligt för utlåning till bolaget.

Commitment fee är därmed enligt Högsta förvaltningsdomstolens mening vid sidan av räntan att anse som en del av ersättningen för den beskrivna finansieringslösningen och att avgiften därmed utgör en utgift för kredit enligt 24 kap. 2 § första stycket inkomstskattelagen.

Vad gäller kostnaderna för att anlita extern juridisk rådgivning delar Högsta förvaltningsdomstolen Skatterättsnämndens bedömning att dessa kostnader inte har ett tillräckligt direkt samband med själva krediten för att utgöra ”utgifter för kredit”. Vidare bekräftade Högsta förvaltningsdomstolen Skatterättsnämndens bedömning att kostnaderna motsvarar inte heller någon ränteinkomst hos motparten (rådgivaren), vilket talar emot att de ska behandlas som ränteutgifter. Därmed fastställde Högsta förvaltningsdomstolen att kostnaderna för att anlita extern juridisk rådgivning inte utgör utgifter för kredit.

Kommentar

Högsta förvaltningsdomstolens avgörande är både positiv och negativ. Det är delvis fördelaktigt att domstolen fastställer att kostnaderna för att anlita extern juridisk rådgivning inte utgör utgifter för kredit, vilket har varit Skatteverkets perspektiv under en längre tid. Samtidigt som det är mindre fördelaktigt att Högsta Förvaltningsdomstolen ändrar Skatterättsnämndens tidigare beslut avseende commitment fee.

Sammanfattningsvis visar domen att omfattningen av begreppet ränteutgift fortfarande inte är helt klarlagd och att Skatteverket följer dessa frågor noggrant. Bolag bör därför i varje enskilt fall överväga vilka kostnader i samband med krediter och finansieringslösningar som, i det skatterättsliga bredare perspektivet, kan anses utgöra ränteutgifter.